Artikel författad av f.d. hovrättslagmannen Thorsten Cars
Resningsreglerna under diskussion, missnöje med rättsväsendet och korruption
på toppnivå.
I en tidigare artikel (SvJT 2012 s. 470) har berättats om svårigheterna
att få resning i Frankrike. En borgmästare i en kommun på Rivieran
hade 2009 respektive 2011 dömts i två instanser till nio års fängelse
för sexuella övergrepp mot sin sonson när denne var barn. Den huvudsakliga
bevisningen i målet utgjordes av den numera vuxne sonsonens
uppgifter. Borgmästaren, som tidvis varit frihetsberövad under
förundersökningen och rättegångarna, började avtjäna straffet
I maj 2011 återtog sonen sina beskyllningar mot farfadern och
denne sökte då resning — révision — genom att vända sig till den
myndighet (la Commission de révision des décisions pénales) som utreder
resningsansökningar men inte är någon domstol. Samtidigt
sökte borgmästaren anstånd med att avtjäna straffet i avvaktan på beslut
i resningsärendet.
Åklagarmyndigheten motsatte sig såväl villkorlig frigivning som bifall
till resningsansökan och resningskommissionen avslog i januari
2012 anståndsbegäran. Först i april samma år beslutade domstol att
frige borgmästaren villkorligt med reseförbud och nära två år senare
den 18 februari 2014 — några dagar före sin 79-årsdag — beviljades
han resning av Högsta domstolen (la Cour de cassation) i särskild
sammansättning. Samtidigt upphävdes den fällande domen och målet
återförvisades till lägre rätt för en ny rättegång som troligen inte äger
rum förrän 2015 (åklagarmyndigheten bestrider fortfarande ändring).
Det kan tilläggas att det här var nionde gången sedan 1945 som en
resningsansökan i ett allvarligt brottmål beviljats, alltså mindre än ett
fall per decennium i ett land med sju gånger Sveriges befolkning!
Varje år söker 150 dömda resning.
Även fransmännen själva anser tydligen att det är väl svårt att rätta
till felaktiga domar. Sålunda godkände nationalförsamlingen nyligen
enhälligt ett regeringsförslag att underlätta resning i brottmål till förmån
för den tilltalade. För närvarande krävs för resning att ett nytt
faktum eller ett faktum, som inte var känt för domstolen under rättegången,
åberopas och att detta faktum är av beskaffenhet att väcka
tvekan om den dömdes skuld. Den föreslagna lagändringen, som först
måste godkännas av senaten, består i att det ska räcka med att det nya
faktumet kan väcka minsta tvekan om den dömdes skuld. Det återstår
att se vilken betydelse för resningsfrekvensen en sådan ändring kan
få.
I anslutning till regeringsförslaget föreslog den borgerliga oppositionen
att det skulle bli möjligt att bevilja resning även beträffande frikännande
brottmålsdomar, alltså till men för den tilltalade (vilket inte
är möjligt enligt gällande lag). Det förslaget förkastades emellertid av
nationalförsamlingens majoritet, bl.a. av det skälet att en sådan
lagändring skulle innebära ett avskaffande av preskriptionsinstitutet.
De svenska resningsbestämmelserna och deras tillämpning ter sig
nog tämligen frivola för en fransk jurist som är van vid att betona betydelsen
för rättssamhället av lagakraftvunna domars orubblighet. Var
ligger den rätta balanspunkten?
Enligt en nyligen företagen opinionsundersökning anser 77 procent
av den franska befolkningen att rättsväsendet — la justice —
fungerar dåligt (långsamt, obegripligt, omänskligt, elitistiskt, eftergivet
och ojämlikt) medan 59 procent har en negativ uppfattning om
justitieministern Christiane Taubira (släpphänt, alltför tolerant).
Det läggs också justitieministern till last att hon tagit ställning i en
anhängig polisutredning genom att offentligt uttrycka sympati för att
antikorruptionsorganisationen Anticor, som hon själv är eller vari
medlem av, polisanmält en av förre presidenten Sarkozys medarbetare
för förskingring av allmänna medel. Justitieministern har vidare
kritiserats för att av politiska skäl ha försökt förflytta en högt uppsatt
åklagare.
Orsakerna till missnöjet med rättsväsendet är många. Bland de viktigaste
anses vara de enorma domstolsbalanserna, vilka gör att det kan
ta upp emot tio år att få en lagakraftägande dom i ett någorlunda ordinärt
tvistemål. Ännu mer besvärande är de långa handläggningstiderna
i allvarliga brottmål där den tilltalade kan få tillbringa flera år
som häktad i avvaktan på (fällande eller frikännande) dom.
Av fyra och en halv miljoner brottmålsärenden under 2012 avskrevs
tre miljoner ärenden av polis- eller åklagarmyndighet såsom inte uppklarade.
Samtidigt väntade 100 000 ådömda frihetsstraff på verkställighet
— beroende på otillräckliga fångvårdsplatser — och en fjärdedel
av dessa straff beräknas aldrig bli verkställda innan de preskriberas.
Det förekommer också i stor utsträckning att frihetsstraff på verkställighetsstadiet
förvandlas till villkorlig påföljd, fotboja eller samhällstjänst,
förutsatt att den dömde inte är häktad.
Enligt opinionsundersökningarna anser en överväldigande majoritet
av fransmännen — såväl till höger som till vänster — att de rättsvårdande
myndigheterna bekymrar sig mer om brottslingarna än om
brottsoffren.
Det klagas också på en rättvisa med två hastigheter (justice à deux
vitesses), dvs. att alla inte behandlas lika. Som exempel anförs att
många som protesterade mot det av den socialistiska majoriteten i
nationalförsamlingen beslutade samkönade äktenskapet (le mariage
pour tous) frihetsberövades och dömdes till ovillkorliga frihetsstraff
medan deltagare i upplopp som gjort sig skyldiga till omfattande förstörelse
inte frihetsberövades och därför kunde få sina frihetsstraff
förvandlade till lindrigare påföljd.
Frankrike är de fackliga organisationernas förlovade land med ett
stort antal konkurrerande föreningar — med varierande politisk kulör
— inom varje bransch samtidigt som den totala fackliga anslutningen
är en av de lägsta i Europa. Enbart inom domar- och åklagarsfären
(domare och åklagare tillhör samma yrkeskår och kallas med en
gemensam term magistrats) finns minst fyra olika fackliga organisationer,
av vilka två betonar sin partipolitiska neutralitet medan de
bägge andra inte gör någon hemlighet av sina vänstersympatier.
Våren 2013 publicerades på internet en video som tagits i smyg i
kansliet hos en av dessa organisationer, le Syndicat de la Magistrature
(som uppger sig representera 30 procent av samtliga magistrats). Där
kunde man se en stor tavla med etiketten "Mur des cons" (ungefär
"idioternas vägg") på vilken fanns bilder av ett tiotal politiker — så
gott som alla tillhörande det borgerliga lägret — samt en del intellektuella
och journalister. Justitieministern Christiane Taubira — tillhörande
socialistpartiet — anmälde saken till Conseil supérieure de la
magistrature, CSM (ett statligt organ som lyder direkt under republikens
president, huvudsakligen bestående av högre domare och åklagare
och med uppgift att utse domare och åklagare samt öva disciplinär
tillsyn över dem) för att få dess bedömning av om det förelåg ett
brott mot yrkesetiken. CSM avstod emellertid från att uttala sig "av
hänsyn till risken för att kränka sina medlemmars opartiskhet". Ingen
administrativ utredning gjordes alltså och ingen påföljd ålades men
organisationens ordförande har av några målsägande polisanmälts för
förolämpning och en förundersökning har inletts.
En företrädare för le Syndicat de la Magistrature har också uttalat
sig för tillkomsten av "röda domare" och uppmanat sina kollegor att
vara "partiska till förmån för tjuven gentemot polisen".
I Frankrike är det — i motsats till Sverige — inte ovanligt att framstående
politiker blir misstänkta och även åtalade och dömda för korruptiva
förfaranden av olika slag. Sålunda dömdes förrförre presidenten
Jacques Chirac efter sin avgång för sådan brottslighet till villkorlig
dom och dryga böter.
Nu är det dags för hans efterträdare Nicolas Sarkozy att — efter sin
avgång — försvara sig mot sådana misstankar. Flera separata polisutredningar
är på gång. Den äldsta avser den s.k. Karachi-affären som
går tillbaka ända till 1990 då Sarkozy var budgetminister hos premiärminister
Balladur. Frankrike hade sålt ubåtar till Pakistan och det
påstås att parterna kommit överens om att en del av de mutor som
lämnats från fransk sida till pakistanska företrädare skulle gå tillbaka
till franska mottagare (kickbacks) och att dessa kickbacks — genom
Sarkozys förmedling — användes i Balladurs presidentvalskampanj
(vilken trots detta misslyckades medan partibrodern Chirac valdes till
president). En ännu mer tragisk konsekvens av Karachi-affären var att
elva franska tekniker, som arbetade med iordningställandet av ubåtarna
i Pakistan, dödades 2002 i ett attentat som anses ha berott på
missnöje från pakistansk sida med att alltför liten del av mutbeloppen
blivit kvar i Pakistan.
Mest omtalad är nog Bettencourt-affären där en av Sarkozys ministrar
var misstänkt för att ha förmått arvtagerskan till kosmetikfirman
l'Oréal och Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettencourt, att
lämna stora bidrag till Sarkozys första presidentvalskampanj 2007 (se
SvJT 2012 s. 469 f). I den affären är ministern m.fl. fortfarande föremål
för utredning men inte Sarkozy själv. Däremot har det nyligen
framkommit uppgifter om att en högt uppsatt åklagare i hemlighet
ska ha informerat Sarkozy och hans advokat om hur utredningen förlöpte
när den var som mest akut. Den motprestation som åklagaren
räknade med sägs ha utgjorts av att Sarkozy skulle lägga ett gott ord
för honom i Monaco där han sökt en domartjänst i furstendömets
högsta domstol. Visar det sig finnas tillräckligt belägg för de här uppgifterna
riskerar Sarkozy att bli föremål för en ny korruptionsutredning.
Uppgifterna om att en åklagare "tipsat" Sarkozy och dennes advokat
om Bettencourt-utredningen kom fram under den avlyssning av
Sarkozys och hans advokats telefoner som undersökningsdomare beslutade
om våren 2013 i en helt annan utredning, nämligen Kadhafiaffären.
Ett år tidigare hade en web-site publicerat uppgifter om att
även den libyska regimen hade deltagit i finansieringen av Sarkozys
presidentvalskampanj 2007 (med 50 miljoner euro). Det sågs på sina
håll som en förklaring till att Frankrike som ett av mycket få länder
bjöd in den omstridde och senare störtade "översten" på statsbesök.
Att utsätta en advokat och hans klient — därtill tidigare statschef —
för telefonavlyssning har väckt stor uppmärksamhet i franska medier
och bestörtning i advokatkretsar som brännmärkt förfarandet. Presidenten,
premiärministern, justitieministern och inrikesministern förklarade
samstämmigt att de inte känt till telefonavlyssningen i förväg.
Det hela blir inte bättre av att Sarkozys advokat — när han och hans
klient kom underfund med att deras telefoner var avlyssnade — köpte
två nya mobiltelefoner i falskt namn plus två anonyma sim-kort varefter
han och hans klient kunde kommunicera utan "storebrors" kännedom.
Utredningsmännen å sin sida förstod så småningom vad som
skett och gjorde husrannsakan såväl i advokatens olika bostäder som
på hans kontor för att få tag på dessa "hemliga" telefoner, vilket också
lyckades. I en kommentar kallade Sarkozys advokat de undersökningsdomare
som beslutat om telefonavlyssningen för ”ces bâtards”
(ungefär ”dom här byrackorna”).
Strax därefter offentliggjorde en web-site privata samtal mellan
Sarkozy och hans hustru som utan parets vetskap spelats in i Élyséepalatset
(presidentens tjänstebostad) av en av presidentens närmaste
vänner och medarbetare!
Under utredningen av Bettencourt-affären hade den privata kalender
som Sarkozy fört under sin presidenttid tagits i beslag som bevismaterial.
När Sarkozy avfördes från den utredningen begärde han att
återfå kalendern men hans begäran avslogs i högsta instans därför att
kalendern kunde ha betydelse som bevis i de andra utredningarna.
En av dessa är Tapie-affären. Bernard Tapie är politiker, skådespelare
och affärsman. När han 1992 blev minister under den socialistiske
presidenten Mitterand uppdrog han åt den statsägda banken
Crédit Lyonnais, där han hade stora lån, att sälja hans företag Adidas.
Något år senare bröt emellertid banken avtalet med Tapie vilket resulterade
i att denne blev ruinerad och därmed inte valbar till politiska
ämbeten. Småningom ansåg han sig kunna konstatera att han
blivit lurad av banken, som skulle ha tillgodogjort sig nära 400 miljoner
euro på hans bekostnad. Han lyckades få till stånd ett skiljeförfarande
med tre framstående jurister som skiljemän vilka i skiljedom
2008 ålade franska staten att betala honom 403 miljoner euro. Skiljedomen
klandrades inte, vilket senare lades Sarkozys dåvarande finansminister
Christine Lagarde (numera chef för Internationella Valutafonden)
till last. Även Sarkozy själv blev efter sin avgång föremål
för utredning med anledning av sin befattning med skiljeförfarandet
vilken kunde betraktas som en gentjänst för Tapies understöd åt Sarkozy
i presidentvalskampanjen 2007 (sådana övergångar från det ena
politiska blocket till det andra är inte ovanliga i fransk politik). Som
krona på verket pågår polisutredning också mot en av skiljemännen
på grund av dennes förbindelser med Tapies advokat.
De svenska juridiska och politiska miljöerna kan måhända förefalla
något tama och färglösa vid en jämförelse med de franska, lyckligtvis?
För övrigt finns det tecken som tyder på att Sarkozy förbereder sin
come back vid nästa presidentval 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar