Vad händer med rättvisan i Frankrike?

Artikel författad av f.d. hovrättslagmannen Thorsten Cars

Resningsreglerna under diskussion, missnöje med rättsväsendet och korruption
på toppnivå.

I en tidigare artikel (SvJT 2012 s. 470) har berättats om svårigheterna

att få resning i Frankrike. En borgmästare i en kommun på Rivieran

hade 2009 respektive 2011 dömts i två instanser till nio års fängelse

för sexuella övergrepp mot sin sonson när denne var barn. Den huvudsakliga

bevisningen i målet utgjordes av den numera vuxne sonsonens

uppgifter. Borgmästaren, som tidvis varit frihetsberövad under

förundersökningen och rättegångarna, började avtjäna straffet

I maj 2011 återtog sonen sina beskyllningar mot farfadern och

denne sökte då resning — révision — genom att vända sig till den

myndighet (la Commission de révision des décisions pénales) som utreder

resningsansökningar men inte är någon domstol. Samtidigt

sökte borgmästaren anstånd med att avtjäna straffet i avvaktan på beslut

i resningsärendet.

Åklagarmyndigheten motsatte sig såväl villkorlig frigivning som bifall

till resningsansökan och resningskommissionen avslog i januari

2012 anståndsbegäran. Först i april samma år beslutade domstol att

frige borgmästaren villkorligt med reseförbud och nära två år senare

den 18 februari 2014 — några dagar före sin 79-årsdag — beviljades

han resning av Högsta domstolen (la Cour de cassation) i särskild

sammansättning. Samtidigt upphävdes den fällande domen och målet

återförvisades till lägre rätt för en ny rättegång som troligen inte äger

rum förrän 2015 (åklagarmyndigheten bestrider fortfarande ändring).

Det kan tilläggas att det här var nionde gången sedan 1945 som en

resningsansökan i ett allvarligt brottmål beviljats, alltså mindre än ett

fall per decennium i ett land med sju gånger Sveriges befolkning!

Varje år söker 150 dömda resning.

Även fransmännen själva anser tydligen att det är väl svårt att rätta

till felaktiga domar. Sålunda godkände nationalförsamlingen nyligen

enhälligt ett regeringsförslag att underlätta resning i brottmål till förmån

för den tilltalade. För närvarande krävs för resning att ett nytt

faktum eller ett faktum, som inte var känt för domstolen under rättegången,

åberopas och att detta faktum är av beskaffenhet att väcka

tvekan om den dömdes skuld. Den föreslagna lagändringen, som först

måste godkännas av senaten, består i att det ska räcka med att det nya

faktumet kan väcka minsta tvekan om den dömdes skuld. Det återstår

att se vilken betydelse för resningsfrekvensen en sådan ändring kan

få.

I anslutning till regeringsförslaget föreslog den borgerliga oppositionen

att det skulle bli möjligt att bevilja resning även beträffande frikännande

brottmålsdomar, alltså till men för den tilltalade (vilket inte

är möjligt enligt gällande lag). Det förslaget förkastades emellertid av

nationalförsamlingens majoritet, bl.a. av det skälet att en sådan

lagändring skulle innebära ett avskaffande av preskriptionsinstitutet.

De svenska resningsbestämmelserna och deras tillämpning ter sig

nog tämligen frivola för en fransk jurist som är van vid att betona betydelsen

för rättssamhället av lagakraftvunna domars orubblighet. Var

ligger den rätta balanspunkten?

Enligt en nyligen företagen opinionsundersökning anser 77 procent

av den franska befolkningen att rättsväsendet — la justice —

fungerar dåligt (långsamt, obegripligt, omänskligt, elitistiskt, eftergivet

och ojämlikt) medan 59 procent har en negativ uppfattning om

justitieministern Christiane Taubira (släpphänt, alltför tolerant).

Det läggs också justitieministern till last att hon tagit ställning i en

anhängig polisutredning genom att offentligt uttrycka sympati för att

antikorruptionsorganisationen Anticor, som hon själv är eller vari

medlem av, polisanmält en av förre presidenten Sarkozys medarbetare

för förskingring av allmänna medel. Justitieministern har vidare

kritiserats för att av politiska skäl ha försökt förflytta en högt uppsatt

åklagare.

Orsakerna till missnöjet med rättsväsendet är många. Bland de viktigaste

anses vara de enorma domstolsbalanserna, vilka gör att det kan

ta upp emot tio år att få en lagakraftägande dom i ett någorlunda ordinärt

tvistemål. Ännu mer besvärande är de långa handläggningstiderna

i allvarliga brottmål där den tilltalade kan få tillbringa flera år

som häktad i avvaktan på (fällande eller frikännande) dom.

Av fyra och en halv miljoner brottmålsärenden under 2012 avskrevs

tre miljoner ärenden av polis- eller åklagarmyndighet såsom inte uppklarade.

Samtidigt väntade 100 000 ådömda frihetsstraff på verkställighet

— beroende på otillräckliga fångvårdsplatser — och en fjärdedel

av dessa straff beräknas aldrig bli verkställda innan de preskriberas.

Det förekommer också i stor utsträckning att frihetsstraff på verkställighetsstadiet

förvandlas till villkorlig påföljd, fotboja eller samhällstjänst,

förutsatt att den dömde inte är häktad.

Enligt opinionsundersökningarna anser en överväldigande majoritet

av fransmännen — såväl till höger som till vänster — att de rättsvårdande

myndigheterna bekymrar sig mer om brottslingarna än om

brottsoffren.

Det klagas också på en rättvisa med två hastigheter (justice à deux

vitesses), dvs. att alla inte behandlas lika. Som exempel anförs att

många som protesterade mot det av den socialistiska majoriteten i

nationalförsamlingen beslutade samkönade äktenskapet (le mariage

pour tous) frihetsberövades och dömdes till ovillkorliga frihetsstraff

medan deltagare i upplopp som gjort sig skyldiga till omfattande förstörelse

inte frihetsberövades och därför kunde få sina frihetsstraff

förvandlade till lindrigare påföljd.

Frankrike är de fackliga organisationernas förlovade land med ett

stort antal konkurrerande föreningar — med varierande politisk kulör

— inom varje bransch samtidigt som den totala fackliga anslutningen

är en av de lägsta i Europa. Enbart inom domar- och åklagarsfären

(domare och åklagare tillhör samma yrkeskår och kallas med en

gemensam term magistrats) finns minst fyra olika fackliga organisationer,

av vilka två betonar sin partipolitiska neutralitet medan de

bägge andra inte gör någon hemlighet av sina vänstersympatier.

Våren 2013 publicerades på internet en video som tagits i smyg i

kansliet hos en av dessa organisationer, le Syndicat de la Magistrature

(som uppger sig representera 30 procent av samtliga magistrats). Där

kunde man se en stor tavla med etiketten "Mur des cons" (ungefär

"idioternas vägg") på vilken fanns bilder av ett tiotal politiker — så

gott som alla tillhörande det borgerliga lägret — samt en del intellektuella

och journalister. Justitieministern Christiane Taubira — tillhörande

socialistpartiet — anmälde saken till Conseil supérieure de la

magistrature, CSM (ett statligt organ som lyder direkt under republikens

president, huvudsakligen bestående av högre domare och åklagare

och med uppgift att utse domare och åklagare samt öva disciplinär

tillsyn över dem) för att få dess bedömning av om det förelåg ett

brott mot yrkesetiken. CSM avstod emellertid från att uttala sig "av

hänsyn till risken för att kränka sina medlemmars opartiskhet". Ingen

administrativ utredning gjordes alltså och ingen påföljd ålades men

organisationens ordförande har av några målsägande polisanmälts för

förolämpning och en förundersökning har inletts.

En företrädare för le Syndicat de la Magistrature har också uttalat

sig för tillkomsten av "röda domare" och uppmanat sina kollegor att

vara "partiska till förmån för tjuven gentemot polisen".

I Frankrike är det — i motsats till Sverige — inte ovanligt att framstående

politiker blir misstänkta och även åtalade och dömda för korruptiva

förfaranden av olika slag. Sålunda dömdes förrförre presidenten

Jacques Chirac efter sin avgång för sådan brottslighet till villkorlig

dom och dryga böter.

Nu är det dags för hans efterträdare Nicolas Sarkozy att — efter sin

avgång — försvara sig mot sådana misstankar. Flera separata polisutredningar

är på gång. Den äldsta avser den s.k. Karachi-affären som

går tillbaka ända till 1990 då Sarkozy var budgetminister hos premiärminister

Balladur. Frankrike hade sålt ubåtar till Pakistan och det

påstås att parterna kommit överens om att en del av de mutor som

lämnats från fransk sida till pakistanska företrädare skulle gå tillbaka

till franska mottagare (kickbacks) och att dessa kickbacks — genom

Sarkozys förmedling — användes i Balladurs presidentvalskampanj

(vilken trots detta misslyckades medan partibrodern Chirac valdes till

president). En ännu mer tragisk konsekvens av Karachi-affären var att

elva franska tekniker, som arbetade med iordningställandet av ubåtarna

i Pakistan, dödades 2002 i ett attentat som anses ha berott på

missnöje från pakistansk sida med att alltför liten del av mutbeloppen

blivit kvar i Pakistan.

Mest omtalad är nog Bettencourt-affären där en av Sarkozys ministrar

var misstänkt för att ha förmått arvtagerskan till kosmetikfirman

l'Oréal och Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettencourt, att

lämna stora bidrag till Sarkozys första presidentvalskampanj 2007 (se

SvJT 2012 s. 469 f). I den affären är ministern m.fl. fortfarande föremål

för utredning men inte Sarkozy själv. Däremot har det nyligen

framkommit uppgifter om att en högt uppsatt åklagare i hemlighet

ska ha informerat Sarkozy och hans advokat om hur utredningen förlöpte

när den var som mest akut. Den motprestation som åklagaren

räknade med sägs ha utgjorts av att Sarkozy skulle lägga ett gott ord

för honom i Monaco där han sökt en domartjänst i furstendömets

högsta domstol. Visar det sig finnas tillräckligt belägg för de här uppgifterna

riskerar Sarkozy att bli föremål för en ny korruptionsutredning.

Uppgifterna om att en åklagare "tipsat" Sarkozy och dennes advokat

om Bettencourt-utredningen kom fram under den avlyssning av

Sarkozys och hans advokats telefoner som undersökningsdomare beslutade

om våren 2013 i en helt annan utredning, nämligen Kadhafiaffären.

Ett år tidigare hade en web-site publicerat uppgifter om att

även den libyska regimen hade deltagit i finansieringen av Sarkozys

presidentvalskampanj 2007 (med 50 miljoner euro). Det sågs på sina

håll som en förklaring till att Frankrike som ett av mycket få länder

bjöd in den omstridde och senare störtade "översten" på statsbesök.

Att utsätta en advokat och hans klient — därtill tidigare statschef —

för telefonavlyssning har väckt stor uppmärksamhet i franska medier

och bestörtning i advokatkretsar som brännmärkt förfarandet. Presidenten,

premiärministern, justitieministern och inrikesministern förklarade

samstämmigt att de inte känt till telefonavlyssningen i förväg.

Det hela blir inte bättre av att Sarkozys advokat — när han och hans

klient kom underfund med att deras telefoner var avlyssnade — köpte

två nya mobiltelefoner i falskt namn plus två anonyma sim-kort varefter

han och hans klient kunde kommunicera utan "storebrors" kännedom.

Utredningsmännen å sin sida förstod så småningom vad som

skett och gjorde husrannsakan såväl i advokatens olika bostäder som

på hans kontor för att få tag på dessa "hemliga" telefoner, vilket också

lyckades. I en kommentar kallade Sarkozys advokat de undersökningsdomare

som beslutat om telefonavlyssningen för ”ces bâtards”

(ungefär ”dom här byrackorna”).

Strax därefter offentliggjorde en web-site privata samtal mellan

Sarkozy och hans hustru som utan parets vetskap spelats in i Élyséepalatset

(presidentens tjänstebostad) av en av presidentens närmaste

vänner och medarbetare!

Under utredningen av Bettencourt-affären hade den privata kalender

som Sarkozy fört under sin presidenttid tagits i beslag som bevismaterial.

När Sarkozy avfördes från den utredningen begärde han att

återfå kalendern men hans begäran avslogs i högsta instans därför att

kalendern kunde ha betydelse som bevis i de andra utredningarna.

En av dessa är Tapie-affären. Bernard Tapie är politiker, skådespelare

och affärsman. När han 1992 blev minister under den socialistiske

presidenten Mitterand uppdrog han åt den statsägda banken

Crédit Lyonnais, där han hade stora lån, att sälja hans företag Adidas.

Något år senare bröt emellertid banken avtalet med Tapie vilket resulterade

i att denne blev ruinerad och därmed inte valbar till politiska

ämbeten. Småningom ansåg han sig kunna konstatera att han

blivit lurad av banken, som skulle ha tillgodogjort sig nära 400 miljoner

euro på hans bekostnad. Han lyckades få till stånd ett skiljeförfarande

med tre framstående jurister som skiljemän vilka i skiljedom

2008 ålade franska staten att betala honom 403 miljoner euro. Skiljedomen

klandrades inte, vilket senare lades Sarkozys dåvarande finansminister

Christine Lagarde (numera chef för Internationella Valutafonden)

till last. Även Sarkozy själv blev efter sin avgång föremål

för utredning med anledning av sin befattning med skiljeförfarandet

vilken kunde betraktas som en gentjänst för Tapies understöd åt Sarkozy

i presidentvalskampanjen 2007 (sådana övergångar från det ena

politiska blocket till det andra är inte ovanliga i fransk politik). Som

krona på verket pågår polisutredning också mot en av skiljemännen

på grund av dennes förbindelser med Tapies advokat.

De svenska juridiska och politiska miljöerna kan måhända förefalla

något tama och färglösa vid en jämförelse med de franska, lyckligtvis?

För övrigt finns det tecken som tyder på att Sarkozy förbereder sin

come back vid nästa presidentval 2017

Affären Maurice Agnelet

Artikel författad av Thorsten Cars

Under mitten av 1970-talet pågår ett veritabelt "kasinonas krig" i Nice där olika grupperingar försöker manövra ut varandra med hjälp av mer eller mindre illegala metoder. Kampen står framför allt mellan Casino Rhul, företrädd av  Jean-Dominique Fratoni med gruppen Lucien Barrière bakom sig, och Palais de la Méditerranée som ägs av Renée Le Roux, änka efter en rik affärsman. Fratoni, som kallas "spelkejsaren", är god vän med borgmästaren Jacques Médecin - sedermera dömd för omfattande korruptionsbrott - och har genom denne fått stora skattemässiga förmåner som underlättat för honom att bygga upp sitt spelimperium.

I sin strävan att ta över Palais de la Méditerranée har Fratoni hjälp av en advokat, Maurice Angelet, som är född 1938 - alltså knappt 40 år vid den tiden - och som beskrivs som en stilig "kvinnokarl". Agnelet känner den tio år yngre arvtagerskan till Palais de la Méditerranée, Agnes Le Roux, sedan han anlitats av henne som advokat vid hennes skilsmässa 1975. Ett förhållande mellan dem inleds och 1977 överlåter Agnes för tre miljoner francs sin del i Palais de la Méditerrané till Fratoni. Pengarna sätts in på ett för Maurice och Agnes gemensamt bankkonto i Schweiz. I oktober samma år försöker Agnes begå självmord.

Den 26 oktober 1977 - en dryg vecka före allhelgonahelgen - försvinner både Agnes och hennes bil, en Range Rover, och inget spår efter dem har någonsin återfunnits. Agnelet lämnar hennes familj olika, mer eller mindre fantasifulla  och motstridiga förklaringar till vad som kan ha hänt, t ex att hon gett sig i väg med en tidigare älskare eller att hon flytt till Indien eller Sydamerika (hon har ju svikit sin familj genom att sälja sin andel av familjekasinot till "fienden" Fratoni). Själv förnekar han bestämt att han har något med försvinnandet att göra eller att han vet något om det.

I september 1978 häktas Angelet som misstänkt för Agnes' försvinnande sedan det visat sig att pengarna på det gemensamma schweiziska bankkontot förts över till ett annat konto som bara Angelet och en annan av hans älskarinnor, Francoise Lausseure som han senare gifter sig med, har tillgång till. Angelet nekar och Francoise försäkrar att hon varit i Schweiz tillsammans med Angelet vid tiden för Agnes' försvinnande och Angelet försätts på fri fot i december 1979. I stället blir Fratoni misstänkt för att ha med försvinnandet att göra men han flyr till utlandet 1980 och avförs så småningom från utredningen.

I augusti 1983 har rättvisans kvarnar, som arbetar mycket långsamt i Frankrike, hunnit så långt att Angelet blir åtalad för att ha mördat Agnes. Angelet, som då bor i Kanada och fortfarande nekar, återvänder frivilligt till Frankrike och häktas på nytt. I februari 1984 friges han och i september 1985 avskrivs målet av åklagaren. I november 1986 döms han i stället till två års fängelse för trolöshet mot huvudman (överföringen av pengarna på det gemensamma kontot till ett annat konto som bara han och den andra älskarinnan råder över).

I juni 1999 inträffar den första sensationen. Francoise Lausseure, som Angelet nyligen skilt sig från, förklarar att hon ljugit under den tidigare utredningen och att hon inte var tillsammans med Angelet i Schweiz vid tidpunkten för Agnes' försvinnande. Han har alltså inte längre något alibi! Med anledning härav återupptas utredningen i december 2000 och Angelet delges på nytt misstanke om mord som han fortfarande förnekar. Utredningen drar ut på tiden och först hösten 2006 resulterar den i en rättegång som slutar med att Angelet i  december samma år blir frikänd. Åklagaren överklagar emellertid och efter en ny rättegång döms Angelet i oktober 2007 till 20 års fängelse för mord. Han överklagar till högsta instans - la Cour de cassation - som ett år senare avslår hans överklagande och Angelet börjar avtjäna sitt straff. Han har också uteslutits ur advokatsamfundet.

Angelet vänder sig 2009 till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg och klagar på att han inte fått en rättvis rättegång. Europadomstolen arbetar ännu långsammare än de franska domstolarna och under tiden fortsätter Angelet att avtjäna sitt fängelsestraff.

Nästa sensation inträffar 2011. En gammal fängelsekund berättar att en sedermera avliden - inte namngiven - cellkamrat för honom erkänt mordet på Agnes Le Roux. Angelet söker då resning men får i september 2012 avslag.

I januari 2013 meddelas äntligen Europadomstolens dom och därmed är den tredje sensationen ett faktum. Europadomstolen ger nämligen Angelet rätt och kritiserar Frankrike för att den franska domstolen inte motiverat den fällande domen mot Angelet på ett tillfredsställande sätt. Med hänsyn härtill kan la Cour de cassation inte göra annat än att försätta Angelet på fri fot och bestämma att en ny rättegång ska hållas.

Den tredje rättegången inleds den 19 mars 2014,  nästan 37 år efter Agnes' försvinnande. Angelet, som har tillbringat fem och ett halvt år i fängelse, är nu åter häktad. Han är 76 år och ser trött och skröplig ut. Han nekar alltjämt till att ha något med Agnes' försvinnande att göra.

I rättegångens tredje vecka inträffar den fjärde sensationen. Angelets äldste son i det första äktenskapet - Guillaume, 45 år gammal -  vänder sig till myndigheterna och förklarar att han vill avbörda sig en familjehemlighet som han burit på sedan han var 16 år och som nu håller på att ta död på  honom. Hans far sade någon gång mellan 1983 och 1985 till honom att "så länge Agnes'  kropp inte hittas riskerar jag ingenting, själv vet jag var den finns". I början av 90-talet berättade sedan hans mor i hemmet för honom att det var hans far som dödat Agnes. Under allhelgonahelgen 1977 hade dessa båda åkt till Italien i Agnes' bil för att campa. I trakten av Monte Cassino hade man funnit ett lugnt ställe långt från all bebyggelse. Mitt i natten hade fadern skjutit Agnes i huvudet och placerat den nakna kroppen i undervegetationen  inte långt från vägen. Pistolen hade han plockat i sär och slängt delarna i en flod i närheten. Bilen hade han lämnat på parkeringen vid en järnvägsstation nära den fransk-italienska gränsen och sedan tagit tåget tillbaka till Nice. Slutligen hade fadern någon tid senare - enligt sonens berättelse - pratat med honom om likförruttnelse och därvid påpekat hur liten möjligheten är att identifiera ett lik många år efteråt. Guillaume hade då sagt till sin far att denne höll på att erkänna mordet på Agnes och varnat honom för att brodern Thomas också kunde fatta hur det förhöll sig. Fadern hade svarat att Thomas redan förstått det.

Guillaume bekräftar sina uppgifter vid ett videoförhör under rättegången, medan brodern Thomas - liksom Angelet själv - menar att Guillaume hallucinerar. Angelets egen advokat uppmanar sin klient att tänka efter och besinna smärtan för Agnes' och hans egen familj.

En rubrik i Nice-Matin lyder: "Nu hänger Angelets öde på hans ex-fruar". De är  nyckelvittnena i målet.  Guillaumes och Thomas mor - Angelets första hustru - förnekar helt Guillaumes uppgifter. Francoise, som redan för länge sedan spräckte Agnelets alibi, bor numera i Mexiko och har först förklarat sig villig att vittna vid ett videoförhör från franska ambassaden i den mexikanska huvudstaden. I sista stund vägrar hon emellertid att delta och den franska domstolen saknar medel att tvinga henne. De uppgifter som hon lämnat vid ett tidigare förhör läses i stället upp ur ett protokoll.

Sedan åklagaren samt Agnelets och familjen Le Roux's advokater hållit sina pläderingar sista dagen av den tre veckor långa rättegången, får Agnelet ordet och framför då för första gången under alla de 37 åren efter Agnes försvinnande en ursäkt till hennes familjemedlemmar för "det onda som jag kan ha åsamkat dem genom mina attityder och mina ord". Hur ska den ursäkten förstås?

Efter sju timmars överläggning meddelar rätten den 11 april 2014 sin dom: Agnelet är skyldig till att ha mördat Agnes någon gång mellan den 26 oktober och den 2 november 1977 och han döms - vid 76 års ålder - åter till 20 års fängelse. Hur är detta möjligt när varken kropp eller mordvapen återfunnits och det saknas konkreta bevis för eller ögonvittnesskildringar om när, var och hur Agnes tagits av daga?

Domstolen har anfört i huvudsak följande skäl för sin dom. Angelet förskingrade Agnes'  pengar och överförde dem till ett bankkonto som hon inte hade tillgång till. Han angav motsägelsefulla och inte trovärdiga förklaringar till transaktionen, t ex gåva eller säkerhet för en fordran grundad på ett kontrakt som visat sig vara falskt. Agnes försvann i samband med förskingringen som hon annars kunde ha upptäckt och satt stopp för. Vid Agnes' självmordsförsök kort tid dessförinan försenade Agnelet ambulansens ankomst genom att ange falsk adress. Vidare gav han Agnes' familj varierande förklaringar till att hon skulle ha  sig i väg av egen drift, allt för att lugna familjen och förehindra efterforskningar. Anteckningar som Agnelet gjort i marginalen till vissa böcker överensstämmer med de olika etapperna av förskingringen och Agnes' försvinnande, t ex erinrar  noteringen "Frihet" den 2 november 1967 om mordet på Agnes. Slutligen hänvisas i domen till Guillaumes detaljerade och bekräftade uppgifter.

Agnelet har överklagat domen till la Cour de cassation och det lär väl dröja till nästa år, 2015, innan dess utslag meddelas. Sannolikheten för att domen upphävs är emellertid liten, eftersom det krävs att formella del begåtts av domstolen; bevisfrågan kan inte omprövas av la Cour de cassation.

Är Angelet verkligen skyldig till att avsiktligen ha tagit livet av sin älskarinna? Den frågan finns det ingen annan än han själv som kan ge ett säkert svar på.

Skulle Angelet ha dömts av en svensk domstol om målet kunnat prövas i Sverige? Det är svårt att ha en bestämd uppfattning om det. Det finns emellertid ett svenskt rättsfall som företer vissa likheter - ett  oförklarligt försvinnande utan vare sig återfinnande av kropp och mordvapen eller verifierbara uppgifter om när, hur och var ett mord skett - men med den viktiga skillnaden att den misstänkte gärningsmannen erkände inför ett antal graverande indicier.

Thorsten Cars

Dalai Lama’s introduction to his new book "Beyond Religion"

The following text is reproduced by permission of Houghton Mifflin Harcourt. All rights reserved.

“I am an old man now. I was born in 1935 in a small village in northeastern Tibet. For reasons beyond my control, I have lived most of my adult life as a stateless refugee in India, which has been my second home for over 50 years. I often joke that I am India’s longest-staying guest. In common with other people of my age, I have witnessed many of the dramatic events that have shaped the world we live in. Since the late 1960s, I have also traveled a great deal, and have had the honor to meet people from many different backgrounds: not just presidents and prime ministers, kings and queens, and leaders from all the world’s great religious traditions, but also a great number of ordinary people from all walks of life.

Looking back over the past decades, I find many reasons to rejoice. Through advances in medical science, deadly diseases have been eradicated. Millions of people have been lifted from poverty and have gained access to modern education and health care. We have a universal declaration of human rights, and awareness of the importance of such rights has grown tremendously. As a result, the ideals of freedom and democracy have spread around the world, and there is increasing recognition of the oneness of humanity. There is also growing awareness of the importance of a healthy environment. In very many ways, the last half-century or so has been one of progress and positive change.

At the same time, despite tremendous advances in so many fields, there is still great suffering, and humanity continues to face enormous difficulties and problems. While in the more affluent parts of the world people enjoy lifestyles of high consumption, there remain countless millions whose basic needs are not met. With the end of the Cold War, the threat of global nuclear destruction has receded, but many continue to endure the sufferings and tragedy of armed conflict. In many areas, too, people are having to deal with environmental problems and, with these, threats to their livelihood and worse. At the same time, many others are struggling to get by in the face of inequality, corruption and injustice.

These problems are not limited to the developing world. In the richer countries, too, there are many difficulties, including widespread social problems: alcoholism, drug abuse, domestic violence, family breakdown. People are worried about their children, about their education and what the world holds in store for them. Now, too, we have to recognize the possibility that human activity is damaging our planet beyond a point of no return, a threat which creates further fear. And all the pressures of modern life bring with them stress, anxiety, depression, and, increasingly, loneliness. As a result, everywhere I go, people are complaining. Even I find myself complaining from time to time!

It is clear that something is seriously lacking in the way we humans are going about things. But what is it that we lack? The fundamental problem, I believe, is that at every level we are giving too much attention to the external material aspects of life while neglecting moral ethics and inner values.

By inner values I mean the qualities that we all appreciate in others, and toward which we all have a natural instinct, bequeathed by our biological nature as animals that survive and thrive only in an environment of concern, affection and warmheartedness -- or in a single word, compassion. The essence of compassion is a desire to alleviate the suffering of others and to promote their well-being. Formularbeginn

FormularendeThis is the spiritual principle from which all other positive inner values emerge. We all appreciate in others the inner qualities of kindness, patience, tolerance, forgiveness and generosity, and in the same way we are all averse to displays of greed, malice, hatred and bigotry. So actively promoting the positive inner qualities of the human heart that arise from our core disposition toward compassion, and learning to combat our more destructive propensities, will be appreciated by all. And the first beneficiaries of such a strengthening of our inner values will, no doubt, be ourselves. Our inner lives are something we ignore at our own peril, and many of the greatest problems we face in today’s world are the result of such neglect.

Not long ago I visited Orissa, a region in eastern India. The poverty in this part of the country, especially among tribal people, has recently led to growing conflict and insurgency. I met with a member of parliament from the region and discussed these issues. From him I gathered that there are a number legal mechanisms and well-funded government projects already in place aimed at protecting the rights of tribal people and even giving them material assistance. The problem, he said, was that the funds provided by the government were not reaching those they were intended to help. When such projects are subverted by corruption, inefficiency and irresponsibility on the part of those charged with implementing them, they become worthless.

This example shows very clearly that even when a system is sound, its effectiveness depends on the way it is used. Ultimately, any system, any set of laws or procedures, can only be as effective as the individuals responsible for its implementation. If, owing to failures of personal integrity, a good system is misused, it can easily become a source of harm rather than a source of benefit. This is a general truth which applies to all fields of human activity, even religion. Though religion certainly has the potential to help people lead meaningful and happy lives, it too, when misused, can become a source of conflict and division. Similarly, in the fields of commerce and finance, the systems themselves may be sound, but if the people using them are unscrupulous and driven by self-serving greed, the benefits of those systems will be undermined. Unfortunately, we see this happening in many kinds of human activities: even in international sports, where corruption threatens the very notion of fair play.

Of course, many discerning people are aware of these problems and are working sincerely to redress them from within their own areas of expertise. Politicians, civil servants, lawyers, educators, environmentalists, activists and so on -- people from all sides are already engaged in this effort. This is very good so far as it goes, but the fact is, we will never solve our problems simply by instituting new laws and regulations. Ultimately, the source of our problems lies at the level of the individual. If people lack moral values and integrity, no system of laws and regulations will be adequate. So long as people give priority to material values, then injustice, inequity, intolerance and greed -- all the outward manifestations of neglect of inner values -- will persist.

So what are we to do? Where are we to turn for help? Science, for all the benefits it has brought to our external world, has not yet provided scientific grounding for the development of the foundations of personal integrity -- the basic inner human values that we appreciate in others and would do well to promote in ourselves. Perhaps we should seek inner values from religion, as people have done for millennia? Certainly religion has helped millions of people in the past, helps millions today and will continue to help millions in the future. But for all its benefits in offering moral guidance and meaning in life, in today’s secular world religion alone is no longer adequate as a basis for ethics. One reason for this is that many people in the world no longer follow any particular religion. Another reason is that, as the peoples of the world become ever more closely interconnected in an age of globalization and in multicultural societies, ethics based in any one religion would only appeal to some of us; it would not be meaningful for all. In the past, when peoples lived in relative isolation from one another -- as we Tibetans lived quite happily for many centuries behind our wall of mountains -- the fact that groups pursued their own religiously based approaches to ethics posed no difficulties. Today, however, any religion-based answer to the problem of our neglect of inner values can never be universal, and so will be inadequate. What we need today is an approach to ethics which makes no recourse to religion and can be equally acceptable to those with faith and those without: a secular ethics.

This statement may seem strange coming from someone who from a very early age has lived as a monk in robes. Yet I see no contradiction here. My faith enjoins me to strive for the welfare and benefit of all sentient beings, and reaching out beyond my own tradition, to those of other religions and those of none, is entirely in keeping with this.

I am confident that it is both possible and worthwhile to attempt a new secular approach to universal ethics. My confidence comes from my conviction that all of us, all human beings, are basically inclined or disposed toward what we perceive to be good. Whatever we do, we do because we think it will be of some benefit. At the same time, we all appreciate the kindness of others. We are all, by nature, oriented toward the basic human values of love and compassion. We all prefer the love of others to their hatred. We all prefer others’ generosity to their meanness. And who among us does not prefer tolerance, respect and forgiveness of our failings to bigotry, disrespect and resentment?

In view of this, I am of the firm opinion that we have within our grasp a way, and a means, to ground inner values without contradicting any religion and yet, crucially, without depending on religion. The development and practice of this new system of ethics is what I propose to elaborate in the course of this book. It is my hope that doing so will help to promote understanding of the need for ethical awareness and inner values in this age of excessive materialism.

At the outset I should make it clear that my intention is not to dictate moral values. Doing that would be of no benefit. To try to impose moral principles from outside, to impose them, as it were, by command, can never be effective. Instead, I call for each of us to come to our own understanding of the importance of inner values. For it is these inner values which are the source of both an ethically harmonious world and the individual peace of mind, confidence and happiness we all seek. Of course, all the world’s major religions, with their emphasis on love, compassion, patience, tolerance and forgiveness, can and do promote inner values. But the reality of the world today is that grounding ethics in religion is no longer adequate. This is why I believe the time has come to find a way of thinking about spirituality and ethics that is beyond religion.”

Vera Pegna's statement

"Since 2005 in my quality as representative to the OSCE of the European Humanist Federation (EHF) I have attended almost all meetings related to Freedom of Religion and Belief. Every year EHF has convened a side-event on subjects related to this subject and to secularism, that is to the separation of church and state. Our major concern has been the assertiveness with which the Holy See and other authoritative representatives of the Catholic church belittle and condemn the basic principles of our democratic institutions. Lately, the rule of law as such has also become the target of demeaning and confounding remarks by Catholic church representatives. This is why the EHF has decided to intervene at this session which is devoted specifically to the rule of law.

The meaning churches give to a number of legal concepts concerning democracy and the rule of law refers to what churches call natural law, i.e the axiomatic values dictated by their holy texts and by the word of god. In Cardinal Bertone’s words, these values are “non-negotiable” since they come from a transcendental source and "do not depend on the Church" but are based on human nature itself. This pronouncement, like all others which aim at introducing god’s will in our democratic institutions, is asserted without any evidence or argumentation. This is perfectly legitimate in a Christian context but it carries no force in secular, democratic dialogue. As president Obama said, “words must be meaningful”.

Moreover, cardinal Bertone’s view is expressed in a language that is alien to politics and to our pluralist democracies and is extraneous to positive law as well as to the normative systems which refer to principles such as equality, justice, the people, the state. The law - a set of rules and norms that govern the life of a society – belongs to this world and ignores transcendence. Evidently, the Catholic Church thinks otherwise. According to Archbishop Tomasi, the Vatican representative at the U.N. Human Rights Council who spoke in Geneva on 15 September 2007, “The presence and influence of the world’s great religions was often a way to go beyond the subjective limits of the positivist judicial order with objective moral norms that serve the common good of all humanity”. No arguments are given to support this statement, nor are we told what the subjective limits of the positivist judicial order are or in what way the moral norms that serve the common good of all humanity are objective.

On Oct. 15, 2009 Archbishop Celestino Migliore, permanent observer of the Holy See at the United Nations, delivered a statement on the rule of law before the 64th session of the U.N. General Assembly. He said: “… what is needed is to take into account that underlying any law is a fundamental value or truth which must be upheld in order for it to have any real meaning and purpose… Thus, to speak only of the rule of law without including the need for justice would be inadequate and risk replacing the rule of law with a rule by law”. What is the fundamental value or truth that underlies any law and why include the need for justice when the principle of justice is intrinsic in the rule of law?

The Archbishop here ignores the established meaning of ‘rule of law’ (as for example in Tom Bingley’s admirable short book on the subject) to suggest it risks being reduced to mere obedience to any laws that any regime cares to impose. He transparently seeks to imply that it needs theological underpinning! Besides, the Holy See is a member of OSCE. Does it not agree with the definition of the rule of law given in the OSCE Human Dimension Commitments, Thematic Compilation, volume 1, article 2.4 which reads:

“ The participating states are determined to support and advance those principles of justice which form the basis of the rule of law. They consider that the rule of law does not mean merely a formal legality which ensures regularity and consistency in the achievements and enforcement of democratic order, but justice based on the recognition and full acceptance of the supreme value of the human personality and guaranteed by institutions providing a framework for its fullest expression”.

Is it not because the Vatican’s idea of justice has a transcendental connotation and therefore differs from the conventional democratic definition? Besides, such abstract terms as value, truth, justice are placed alongside straightforward legal concepts and create a deliberate confusion between the legal sphere and the transcendental one. And, further on, Archbishop Migliore repeatedly mentions a just rule of law and declares : “The Holy See[‘s]… educational institutions in many countries around the world provide individuals quality education in the fundamental nature of law and its proper application, which can only lead to the eradication of corruption”. What is the fundamental nature of law? In the absence of a definition by archbishop Migliore, I suggest we refer to John Paul II’s Encyclical Evangelium vitae for a reply : "Authority is a postulate of the moral order and derives from God. Consequently, laws and decrees enacted in contravention of the moral order, and hence of the divine will, can have no binding force in conscience...; indeed, the passing of such laws undermines the very nature of authority and results in shameful abuse”.

This being the concept of law, what then is the concept of democracy that emerges from official Vatican documents? Again a reply to this question is given in Evangelium vitae:

“It is therefore urgently necessary, for the future of society and the development of a sound democracy, to rediscover those essential and innate human and moral values which flow from the very truth of the human being and express and safeguard the dignity of the person: values which no individual, no majority and no State can ever create, modify or destroy, but must only acknowledge, respect and promote”.

These quotations are a source of deep concern for humanists and for democratic citizens in general because, far from being mere spiritual pronouncements, they provide the background for forceful interventions of the Catholic church in the public and institutional spheres. According to pope Ratzinger, the TFEU, as amended by the Lisbon treaty, gives churches “institutional rights”. Now, institutions may have rights as institutions – for example, to own property, be free from government interference – but they have no rights to dictate how a democratic society should govern itself. And there is no democracy without pluralism and freedom of conscience. These come into play imperatively when discussing laws respectful of human rights in matters such as sexual and reproductive life, euthanasia, scientific research, etc. which are at odds with the divine moral order as interpreted by the Vatican leaders. In fact, pope Benedict equates pluralism to what he calls ethical relativism. “Ethical relativism - which holds nothing as definitive - cannot be considered a condition for democracy, as if by itself it could guarantee tolerance and mutual respect among persons and allegiance to majority decisions. A healthy democracy promotes the dignity of every human person and respect for his or her inviolable and inalienable rights…Without an objective moral anchorage, not even democracy can ensure a stable peace (Evangelium vitae, 70). Again moral norms, moral order and a failing memory of the sad times for human rights which Europe suffered when the Catholic Church was in command.

Furthermore, such pronouncements which disqualify our democratic institutions are accompanied by continuous attempts by the Vatican to impose the Catholic moral doctrine by law and go as far as threatening punishments in this world or in the next to Catholic politicians who do not toe the Vatican line. Besides, in the name of subsidiarity - much praised by pope Benedict - religious organisations insist on supplying basic public services while claiming huge opt outs from equality and human rights law. When a religious organisation becomes a state contractor, it actually becomes an arm of the state, thus blurring and erasing the distinction between private and public and especially between church and state. Is it this that the Catholic leaders seek?

My last quotation is drawn from the address of Archbishop Dominique Mamberti, secretary for Relations with States, to the OSCE high-level meeting on christianophobia held on 12 September in Rome. It concerns religious freedom, truth, relativism, a slanderous judgment on non believers and the usual warped idea of pluralism, expressed in the customary peremptory language of Vatican representatives :… A freedom which is hostile or indifferent to God becomes self-negating and does not guarantee full respect for others…. The illusion that moral relativism provides the key for peaceful coexistence is actually the origin of divisions and the denial of the dignity of human beings. Precisely this vision which identifies freedom with relativism or militant agnosticism, and which casts doubt on the possibility of ever knowing the truth, could be an underlying factor in the increased occurrence of those hate incidents and crimes which will be the object of our debate today”.

In other words, no concept of religious freedom is valid unless it conforms to and promotes Roman Catholic doctrine. Anyone taking a more generous view of freedom of religion or belief is an unprincipled nihilist liable to promote hate and commit crime. It is only by wrapping up what it means in the obscurest jargon that the Catholic Church can get away with such naked subversion of democracy, human rights and the rule of law.

Although other churches, such as the Orthodox church, may share the same views as the Catholic church on the subject of democracy and of the rule of law, I have concentrated my attention on statements of authoritative Vatican representatives for two reasons. Being an Italian citizen and living in Rome I have a personal and (alas) daily experience of the invasiveness of the Catholic church in public life. Which does not mean I do not recognize the social and public dimension of freedom of religion. Religion and churches are most welcome in the public square – at a par with other religions and civil society associations - provided they are respectful of all citizens, but most unwelcome in the institutional sphere where private, non-elected bodies such as churches do not belong. The second reason for which I have referred exclusively to the Vatican regards the policy it pursues in European bodies, the EU in particular, despite it being the only European state that has not signed the European Convention on Human Rights; a policy which, as the above quotations confirm, contradicts the principles laid down in the basic EU and international instruments of which OSCE member states are signatories.

The Vatican representatives do not seem to distinguish between legality and transcendence or between private and public and look down on the hard-won principles of democracy and of the rule of law we all adhere to, believers and non-believers alike. Besides, they are oblivious of the fact that 35 to 50% of Europeans do not care about religion and that even the majority who consider themselves Catholics do not follow church precepts especially in matters such as sexual and reproductive life. This notwithstanding, the Vatican leaders who ludicrously consider the Catholic church an “expert in humanity”, declare that the religious dimension embraces the whole range of human concerns and lends competence to the church in almost all matters, seeking so to justify why Catholic church representatives intervene in practically all aspects of public and institutional life. Pope Benedict even attacked the ¬UK government's equality legislation, claiming it threatened religious freedom and ran contrary to "natural law". I personally recall the order given to Catholics by cardinal Ruini, then head of the Italian Bishop’s conference, to boycott the vote on assisted procreation so as to make the referendum fail for lack of a quorum; besides the frequent incitements to break the law on, for ex. the supply of contraceptives.

The intent of this paper is to raise awareness among governments and NGOs on the policy pursued by religious representatives who believe that their moral doctrine is the only source of morality and should therefore be enforced by law on a population that, increasingly, is using its freedom of religion or belief to abandon religion altogether.

Of course, we realize that whenever elements of the Catholic moral doctrine find their way into laws voted by parliament, thus eroding the tenets of democracy and of the rule of law, it is our elected politicians who are to be held to account. The deliberately confounding language used by the Vatican hierarchy is a good excuse for them to hide their heads in the sand."

David Pollock's statement

“Since we last met, the European Court of Human Rights has performed its 180 degree turn in the Lautsi case and in one of the worst argued and most unconvincing judgements for years has vindicated Italy’s law forcing every classroom in the land to display a Christian crucifix.

I want to focus this morning on one aspect of the arguments over the case - the dangerous contention that a blank wall cannot be neutral. For if this is accepted it potentially undermines the whole concept of secularism, whether in the sense of rigid separation of state and religion or in the sense of equidistance. Beyond that, all law about equality and non-discrimination must also be in danger, and the idea of a type of teaching that is not indoctrination is called into question.

We cannot have this!

But of course, the idea that a blank wall is not neutral is surely farcical. It is advanced to justify a grotesquely unequal status quo. Let us examine one of the submissions in the case – one coordinated by the Becket Fund and signed by a string of law professors. They argue:

“Neutrality is not achieved by removing religion from public debate, because the very act of removal sends a message of hostility towards religious belief”.

The same argument was put bluntly in a recent lecture in London by Professor Joseph Weiler, one of the counsel in the case for Italy. He said:

“It is a binary position - no neutrality is possible -there either is or is not a crucifix on the wall”.

The argument is obviously without foundation. It is sad that intelligent and eminent professors should for the sake of religion so demean themselves by endorsing such special pleading.

The argument illegitimately compares a continuing state of affairs with a transitional act. It tries to defend a grossly unfair state of affairs by seeing a move to a fair state as an act of aggression against the currently privileged position.

If it were valid, the argument would rule out any correction of any unbalanced situation because the “very act” of correcting it would “send a message of hostility” to the unfairly favoured position.

So, supposing the Italian state was broadcasting Christian sermons on all TV and radio channels in a way that was clearly not neutral and represented a serious curtailment of the freedom of expression of non-Christians, we are asked to believe that any move to break this monopoly, to reduce this preponderance of one side would be unacceptable because it would be seen as hostile to Christianity!

Suppose that schools were indoctrinating all children with one confessional religion – whether it was Christianity, Islam, Scientology, or whatever - no correction would be possible, because it would be hostile to the favoured religion.

We are dealing here with religion or belief – a matter on which there can be no human certainty except in the psychological conviction of individual persons. The state, the courts have no way of judging between rival contentions.

Even if they could call Jesus, Mohamed the Buddha and Joseph Smith to give evidence, they could not find a valid way to rule for one or another.

In this context, neutrality is a vital and desirable condition for state institutions. What is the alternative? Necessarily, to take sides for one group of citizens against another - to deny the freedom of religion or belief of all but those who hold the favoured beliefs.

Neutrality is the minimum condition for secularism. The argument made in defence of Italy - though not adopted in its badly argued judgement by the European Court of Human Rights - is based on a dangerous and fallacious idea. It needs to be discredited and ruled out of any serious argument about the place of religion or belief in law.”

Artikel aus "Presse am Sonntag", 19.12.2010

Warten auf Spenderorgane: Jährlich 150 Tote

Auszug aus dem rubrizierten Artikel

Die Zahl der Spender und der Organtransplantationen nimmt deutlich zu. Im Widerspruchsregister sind nur 20.000 Personen verzeichnet. Rund 1000 Menschen warten derzeit in Österreich auf ein Spenderorgan.

……………………………

6 Stimmt es, dass in Österreich jeder als Organspender gilt?
Im Prinzip ja. Die in Österreich seit den Achtzigerjahren geltende Regelung sieht vor, dass jeder Organspender werden kann, der sich nicht ausdrücklich schriftlich dagegen ausspricht. Dazu muss man sich ins Widerspruchsregister des Öbig eintragen. Bevor eine Organ-entnahme stattfindet, müssen die Ärzte in dem Register nachsehen, ob es einen Widerspruch gibt. Wenn nicht, können jedem hirntoten Menschen Organe entnommen werden. In der Praxis, so sagen die Mediziner, würden aber die Verwandten eines potenziellen Organspenders kontaktiert und auf deren Einsprüche (etwa religiöser Art) Rücksicht genommen.