Vad händer med rättvisan i Frankrike?

Artikel författad av f.d. hovrättslagmannen Thorsten Cars

Resningsreglerna under diskussion, missnöje med rättsväsendet och korruption
på toppnivå.

I en tidigare artikel (SvJT 2012 s. 470) har berättats om svårigheterna

att få resning i Frankrike. En borgmästare i en kommun på Rivieran

hade 2009 respektive 2011 dömts i två instanser till nio års fängelse

för sexuella övergrepp mot sin sonson när denne var barn. Den huvudsakliga

bevisningen i målet utgjordes av den numera vuxne sonsonens

uppgifter. Borgmästaren, som tidvis varit frihetsberövad under

förundersökningen och rättegångarna, började avtjäna straffet

I maj 2011 återtog sonen sina beskyllningar mot farfadern och

denne sökte då resning — révision — genom att vända sig till den

myndighet (la Commission de révision des décisions pénales) som utreder

resningsansökningar men inte är någon domstol. Samtidigt

sökte borgmästaren anstånd med att avtjäna straffet i avvaktan på beslut

i resningsärendet.

Åklagarmyndigheten motsatte sig såväl villkorlig frigivning som bifall

till resningsansökan och resningskommissionen avslog i januari

2012 anståndsbegäran. Först i april samma år beslutade domstol att

frige borgmästaren villkorligt med reseförbud och nära två år senare

den 18 februari 2014 — några dagar före sin 79-årsdag — beviljades

han resning av Högsta domstolen (la Cour de cassation) i särskild

sammansättning. Samtidigt upphävdes den fällande domen och målet

återförvisades till lägre rätt för en ny rättegång som troligen inte äger

rum förrän 2015 (åklagarmyndigheten bestrider fortfarande ändring).

Det kan tilläggas att det här var nionde gången sedan 1945 som en

resningsansökan i ett allvarligt brottmål beviljats, alltså mindre än ett

fall per decennium i ett land med sju gånger Sveriges befolkning!

Varje år söker 150 dömda resning.

Även fransmännen själva anser tydligen att det är väl svårt att rätta

till felaktiga domar. Sålunda godkände nationalförsamlingen nyligen

enhälligt ett regeringsförslag att underlätta resning i brottmål till förmån

för den tilltalade. För närvarande krävs för resning att ett nytt

faktum eller ett faktum, som inte var känt för domstolen under rättegången,

åberopas och att detta faktum är av beskaffenhet att väcka

tvekan om den dömdes skuld. Den föreslagna lagändringen, som först

måste godkännas av senaten, består i att det ska räcka med att det nya

faktumet kan väcka minsta tvekan om den dömdes skuld. Det återstår

att se vilken betydelse för resningsfrekvensen en sådan ändring kan

få.

I anslutning till regeringsförslaget föreslog den borgerliga oppositionen

att det skulle bli möjligt att bevilja resning även beträffande frikännande

brottmålsdomar, alltså till men för den tilltalade (vilket inte

är möjligt enligt gällande lag). Det förslaget förkastades emellertid av

nationalförsamlingens majoritet, bl.a. av det skälet att en sådan

lagändring skulle innebära ett avskaffande av preskriptionsinstitutet.

De svenska resningsbestämmelserna och deras tillämpning ter sig

nog tämligen frivola för en fransk jurist som är van vid att betona betydelsen

för rättssamhället av lagakraftvunna domars orubblighet. Var

ligger den rätta balanspunkten?

Enligt en nyligen företagen opinionsundersökning anser 77 procent

av den franska befolkningen att rättsväsendet — la justice —

fungerar dåligt (långsamt, obegripligt, omänskligt, elitistiskt, eftergivet

och ojämlikt) medan 59 procent har en negativ uppfattning om

justitieministern Christiane Taubira (släpphänt, alltför tolerant).

Det läggs också justitieministern till last att hon tagit ställning i en

anhängig polisutredning genom att offentligt uttrycka sympati för att

antikorruptionsorganisationen Anticor, som hon själv är eller vari

medlem av, polisanmält en av förre presidenten Sarkozys medarbetare

för förskingring av allmänna medel. Justitieministern har vidare

kritiserats för att av politiska skäl ha försökt förflytta en högt uppsatt

åklagare.

Orsakerna till missnöjet med rättsväsendet är många. Bland de viktigaste

anses vara de enorma domstolsbalanserna, vilka gör att det kan

ta upp emot tio år att få en lagakraftägande dom i ett någorlunda ordinärt

tvistemål. Ännu mer besvärande är de långa handläggningstiderna

i allvarliga brottmål där den tilltalade kan få tillbringa flera år

som häktad i avvaktan på (fällande eller frikännande) dom.

Av fyra och en halv miljoner brottmålsärenden under 2012 avskrevs

tre miljoner ärenden av polis- eller åklagarmyndighet såsom inte uppklarade.

Samtidigt väntade 100 000 ådömda frihetsstraff på verkställighet

— beroende på otillräckliga fångvårdsplatser — och en fjärdedel

av dessa straff beräknas aldrig bli verkställda innan de preskriberas.

Det förekommer också i stor utsträckning att frihetsstraff på verkställighetsstadiet

förvandlas till villkorlig påföljd, fotboja eller samhällstjänst,

förutsatt att den dömde inte är häktad.

Enligt opinionsundersökningarna anser en överväldigande majoritet

av fransmännen — såväl till höger som till vänster — att de rättsvårdande

myndigheterna bekymrar sig mer om brottslingarna än om

brottsoffren.

Det klagas också på en rättvisa med två hastigheter (justice à deux

vitesses), dvs. att alla inte behandlas lika. Som exempel anförs att

många som protesterade mot det av den socialistiska majoriteten i

nationalförsamlingen beslutade samkönade äktenskapet (le mariage

pour tous) frihetsberövades och dömdes till ovillkorliga frihetsstraff

medan deltagare i upplopp som gjort sig skyldiga till omfattande förstörelse

inte frihetsberövades och därför kunde få sina frihetsstraff

förvandlade till lindrigare påföljd.

Frankrike är de fackliga organisationernas förlovade land med ett

stort antal konkurrerande föreningar — med varierande politisk kulör

— inom varje bransch samtidigt som den totala fackliga anslutningen

är en av de lägsta i Europa. Enbart inom domar- och åklagarsfären

(domare och åklagare tillhör samma yrkeskår och kallas med en

gemensam term magistrats) finns minst fyra olika fackliga organisationer,

av vilka två betonar sin partipolitiska neutralitet medan de

bägge andra inte gör någon hemlighet av sina vänstersympatier.

Våren 2013 publicerades på internet en video som tagits i smyg i

kansliet hos en av dessa organisationer, le Syndicat de la Magistrature

(som uppger sig representera 30 procent av samtliga magistrats). Där

kunde man se en stor tavla med etiketten "Mur des cons" (ungefär

"idioternas vägg") på vilken fanns bilder av ett tiotal politiker — så

gott som alla tillhörande det borgerliga lägret — samt en del intellektuella

och journalister. Justitieministern Christiane Taubira — tillhörande

socialistpartiet — anmälde saken till Conseil supérieure de la

magistrature, CSM (ett statligt organ som lyder direkt under republikens

president, huvudsakligen bestående av högre domare och åklagare

och med uppgift att utse domare och åklagare samt öva disciplinär

tillsyn över dem) för att få dess bedömning av om det förelåg ett

brott mot yrkesetiken. CSM avstod emellertid från att uttala sig "av

hänsyn till risken för att kränka sina medlemmars opartiskhet". Ingen

administrativ utredning gjordes alltså och ingen påföljd ålades men

organisationens ordförande har av några målsägande polisanmälts för

förolämpning och en förundersökning har inletts.

En företrädare för le Syndicat de la Magistrature har också uttalat

sig för tillkomsten av "röda domare" och uppmanat sina kollegor att

vara "partiska till förmån för tjuven gentemot polisen".

I Frankrike är det — i motsats till Sverige — inte ovanligt att framstående

politiker blir misstänkta och även åtalade och dömda för korruptiva

förfaranden av olika slag. Sålunda dömdes förrförre presidenten

Jacques Chirac efter sin avgång för sådan brottslighet till villkorlig

dom och dryga böter.

Nu är det dags för hans efterträdare Nicolas Sarkozy att — efter sin

avgång — försvara sig mot sådana misstankar. Flera separata polisutredningar

är på gång. Den äldsta avser den s.k. Karachi-affären som

går tillbaka ända till 1990 då Sarkozy var budgetminister hos premiärminister

Balladur. Frankrike hade sålt ubåtar till Pakistan och det

påstås att parterna kommit överens om att en del av de mutor som

lämnats från fransk sida till pakistanska företrädare skulle gå tillbaka

till franska mottagare (kickbacks) och att dessa kickbacks — genom

Sarkozys förmedling — användes i Balladurs presidentvalskampanj

(vilken trots detta misslyckades medan partibrodern Chirac valdes till

president). En ännu mer tragisk konsekvens av Karachi-affären var att

elva franska tekniker, som arbetade med iordningställandet av ubåtarna

i Pakistan, dödades 2002 i ett attentat som anses ha berott på

missnöje från pakistansk sida med att alltför liten del av mutbeloppen

blivit kvar i Pakistan.

Mest omtalad är nog Bettencourt-affären där en av Sarkozys ministrar

var misstänkt för att ha förmått arvtagerskan till kosmetikfirman

l'Oréal och Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettencourt, att

lämna stora bidrag till Sarkozys första presidentvalskampanj 2007 (se

SvJT 2012 s. 469 f). I den affären är ministern m.fl. fortfarande föremål

för utredning men inte Sarkozy själv. Däremot har det nyligen

framkommit uppgifter om att en högt uppsatt åklagare i hemlighet

ska ha informerat Sarkozy och hans advokat om hur utredningen förlöpte

när den var som mest akut. Den motprestation som åklagaren

räknade med sägs ha utgjorts av att Sarkozy skulle lägga ett gott ord

för honom i Monaco där han sökt en domartjänst i furstendömets

högsta domstol. Visar det sig finnas tillräckligt belägg för de här uppgifterna

riskerar Sarkozy att bli föremål för en ny korruptionsutredning.

Uppgifterna om att en åklagare "tipsat" Sarkozy och dennes advokat

om Bettencourt-utredningen kom fram under den avlyssning av

Sarkozys och hans advokats telefoner som undersökningsdomare beslutade

om våren 2013 i en helt annan utredning, nämligen Kadhafiaffären.

Ett år tidigare hade en web-site publicerat uppgifter om att

även den libyska regimen hade deltagit i finansieringen av Sarkozys

presidentvalskampanj 2007 (med 50 miljoner euro). Det sågs på sina

håll som en förklaring till att Frankrike som ett av mycket få länder

bjöd in den omstridde och senare störtade "översten" på statsbesök.

Att utsätta en advokat och hans klient — därtill tidigare statschef —

för telefonavlyssning har väckt stor uppmärksamhet i franska medier

och bestörtning i advokatkretsar som brännmärkt förfarandet. Presidenten,

premiärministern, justitieministern och inrikesministern förklarade

samstämmigt att de inte känt till telefonavlyssningen i förväg.

Det hela blir inte bättre av att Sarkozys advokat — när han och hans

klient kom underfund med att deras telefoner var avlyssnade — köpte

två nya mobiltelefoner i falskt namn plus två anonyma sim-kort varefter

han och hans klient kunde kommunicera utan "storebrors" kännedom.

Utredningsmännen å sin sida förstod så småningom vad som

skett och gjorde husrannsakan såväl i advokatens olika bostäder som

på hans kontor för att få tag på dessa "hemliga" telefoner, vilket också

lyckades. I en kommentar kallade Sarkozys advokat de undersökningsdomare

som beslutat om telefonavlyssningen för ”ces bâtards”

(ungefär ”dom här byrackorna”).

Strax därefter offentliggjorde en web-site privata samtal mellan

Sarkozy och hans hustru som utan parets vetskap spelats in i Élyséepalatset

(presidentens tjänstebostad) av en av presidentens närmaste

vänner och medarbetare!

Under utredningen av Bettencourt-affären hade den privata kalender

som Sarkozy fört under sin presidenttid tagits i beslag som bevismaterial.

När Sarkozy avfördes från den utredningen begärde han att

återfå kalendern men hans begäran avslogs i högsta instans därför att

kalendern kunde ha betydelse som bevis i de andra utredningarna.

En av dessa är Tapie-affären. Bernard Tapie är politiker, skådespelare

och affärsman. När han 1992 blev minister under den socialistiske

presidenten Mitterand uppdrog han åt den statsägda banken

Crédit Lyonnais, där han hade stora lån, att sälja hans företag Adidas.

Något år senare bröt emellertid banken avtalet med Tapie vilket resulterade

i att denne blev ruinerad och därmed inte valbar till politiska

ämbeten. Småningom ansåg han sig kunna konstatera att han

blivit lurad av banken, som skulle ha tillgodogjort sig nära 400 miljoner

euro på hans bekostnad. Han lyckades få till stånd ett skiljeförfarande

med tre framstående jurister som skiljemän vilka i skiljedom

2008 ålade franska staten att betala honom 403 miljoner euro. Skiljedomen

klandrades inte, vilket senare lades Sarkozys dåvarande finansminister

Christine Lagarde (numera chef för Internationella Valutafonden)

till last. Även Sarkozy själv blev efter sin avgång föremål

för utredning med anledning av sin befattning med skiljeförfarandet

vilken kunde betraktas som en gentjänst för Tapies understöd åt Sarkozy

i presidentvalskampanjen 2007 (sådana övergångar från det ena

politiska blocket till det andra är inte ovanliga i fransk politik). Som

krona på verket pågår polisutredning också mot en av skiljemännen

på grund av dennes förbindelser med Tapies advokat.

De svenska juridiska och politiska miljöerna kan måhända förefalla

något tama och färglösa vid en jämförelse med de franska, lyckligtvis?

För övrigt finns det tecken som tyder på att Sarkozy förbereder sin

come back vid nästa presidentval 2017

Affären Maurice Agnelet

Artikel författad av Thorsten Cars

Under mitten av 1970-talet pågår ett veritabelt "kasinonas krig" i Nice där olika grupperingar försöker manövra ut varandra med hjälp av mer eller mindre illegala metoder. Kampen står framför allt mellan Casino Rhul, företrädd av  Jean-Dominique Fratoni med gruppen Lucien Barrière bakom sig, och Palais de la Méditerranée som ägs av Renée Le Roux, änka efter en rik affärsman. Fratoni, som kallas "spelkejsaren", är god vän med borgmästaren Jacques Médecin - sedermera dömd för omfattande korruptionsbrott - och har genom denne fått stora skattemässiga förmåner som underlättat för honom att bygga upp sitt spelimperium.

I sin strävan att ta över Palais de la Méditerranée har Fratoni hjälp av en advokat, Maurice Angelet, som är född 1938 - alltså knappt 40 år vid den tiden - och som beskrivs som en stilig "kvinnokarl". Agnelet känner den tio år yngre arvtagerskan till Palais de la Méditerranée, Agnes Le Roux, sedan han anlitats av henne som advokat vid hennes skilsmässa 1975. Ett förhållande mellan dem inleds och 1977 överlåter Agnes för tre miljoner francs sin del i Palais de la Méditerrané till Fratoni. Pengarna sätts in på ett för Maurice och Agnes gemensamt bankkonto i Schweiz. I oktober samma år försöker Agnes begå självmord.

Den 26 oktober 1977 - en dryg vecka före allhelgonahelgen - försvinner både Agnes och hennes bil, en Range Rover, och inget spår efter dem har någonsin återfunnits. Agnelet lämnar hennes familj olika, mer eller mindre fantasifulla  och motstridiga förklaringar till vad som kan ha hänt, t ex att hon gett sig i väg med en tidigare älskare eller att hon flytt till Indien eller Sydamerika (hon har ju svikit sin familj genom att sälja sin andel av familjekasinot till "fienden" Fratoni). Själv förnekar han bestämt att han har något med försvinnandet att göra eller att han vet något om det.

I september 1978 häktas Angelet som misstänkt för Agnes' försvinnande sedan det visat sig att pengarna på det gemensamma schweiziska bankkontot förts över till ett annat konto som bara Angelet och en annan av hans älskarinnor, Francoise Lausseure som han senare gifter sig med, har tillgång till. Angelet nekar och Francoise försäkrar att hon varit i Schweiz tillsammans med Angelet vid tiden för Agnes' försvinnande och Angelet försätts på fri fot i december 1979. I stället blir Fratoni misstänkt för att ha med försvinnandet att göra men han flyr till utlandet 1980 och avförs så småningom från utredningen.

I augusti 1983 har rättvisans kvarnar, som arbetar mycket långsamt i Frankrike, hunnit så långt att Angelet blir åtalad för att ha mördat Agnes. Angelet, som då bor i Kanada och fortfarande nekar, återvänder frivilligt till Frankrike och häktas på nytt. I februari 1984 friges han och i september 1985 avskrivs målet av åklagaren. I november 1986 döms han i stället till två års fängelse för trolöshet mot huvudman (överföringen av pengarna på det gemensamma kontot till ett annat konto som bara han och den andra älskarinnan råder över).

I juni 1999 inträffar den första sensationen. Francoise Lausseure, som Angelet nyligen skilt sig från, förklarar att hon ljugit under den tidigare utredningen och att hon inte var tillsammans med Angelet i Schweiz vid tidpunkten för Agnes' försvinnande. Han har alltså inte längre något alibi! Med anledning härav återupptas utredningen i december 2000 och Angelet delges på nytt misstanke om mord som han fortfarande förnekar. Utredningen drar ut på tiden och först hösten 2006 resulterar den i en rättegång som slutar med att Angelet i  december samma år blir frikänd. Åklagaren överklagar emellertid och efter en ny rättegång döms Angelet i oktober 2007 till 20 års fängelse för mord. Han överklagar till högsta instans - la Cour de cassation - som ett år senare avslår hans överklagande och Angelet börjar avtjäna sitt straff. Han har också uteslutits ur advokatsamfundet.

Angelet vänder sig 2009 till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg och klagar på att han inte fått en rättvis rättegång. Europadomstolen arbetar ännu långsammare än de franska domstolarna och under tiden fortsätter Angelet att avtjäna sitt fängelsestraff.

Nästa sensation inträffar 2011. En gammal fängelsekund berättar att en sedermera avliden - inte namngiven - cellkamrat för honom erkänt mordet på Agnes Le Roux. Angelet söker då resning men får i september 2012 avslag.

I januari 2013 meddelas äntligen Europadomstolens dom och därmed är den tredje sensationen ett faktum. Europadomstolen ger nämligen Angelet rätt och kritiserar Frankrike för att den franska domstolen inte motiverat den fällande domen mot Angelet på ett tillfredsställande sätt. Med hänsyn härtill kan la Cour de cassation inte göra annat än att försätta Angelet på fri fot och bestämma att en ny rättegång ska hållas.

Den tredje rättegången inleds den 19 mars 2014,  nästan 37 år efter Agnes' försvinnande. Angelet, som har tillbringat fem och ett halvt år i fängelse, är nu åter häktad. Han är 76 år och ser trött och skröplig ut. Han nekar alltjämt till att ha något med Agnes' försvinnande att göra.

I rättegångens tredje vecka inträffar den fjärde sensationen. Angelets äldste son i det första äktenskapet - Guillaume, 45 år gammal -  vänder sig till myndigheterna och förklarar att han vill avbörda sig en familjehemlighet som han burit på sedan han var 16 år och som nu håller på att ta död på  honom. Hans far sade någon gång mellan 1983 och 1985 till honom att "så länge Agnes'  kropp inte hittas riskerar jag ingenting, själv vet jag var den finns". I början av 90-talet berättade sedan hans mor i hemmet för honom att det var hans far som dödat Agnes. Under allhelgonahelgen 1977 hade dessa båda åkt till Italien i Agnes' bil för att campa. I trakten av Monte Cassino hade man funnit ett lugnt ställe långt från all bebyggelse. Mitt i natten hade fadern skjutit Agnes i huvudet och placerat den nakna kroppen i undervegetationen  inte långt från vägen. Pistolen hade han plockat i sär och slängt delarna i en flod i närheten. Bilen hade han lämnat på parkeringen vid en järnvägsstation nära den fransk-italienska gränsen och sedan tagit tåget tillbaka till Nice. Slutligen hade fadern någon tid senare - enligt sonens berättelse - pratat med honom om likförruttnelse och därvid påpekat hur liten möjligheten är att identifiera ett lik många år efteråt. Guillaume hade då sagt till sin far att denne höll på att erkänna mordet på Agnes och varnat honom för att brodern Thomas också kunde fatta hur det förhöll sig. Fadern hade svarat att Thomas redan förstått det.

Guillaume bekräftar sina uppgifter vid ett videoförhör under rättegången, medan brodern Thomas - liksom Angelet själv - menar att Guillaume hallucinerar. Angelets egen advokat uppmanar sin klient att tänka efter och besinna smärtan för Agnes' och hans egen familj.

En rubrik i Nice-Matin lyder: "Nu hänger Angelets öde på hans ex-fruar". De är  nyckelvittnena i målet.  Guillaumes och Thomas mor - Angelets första hustru - förnekar helt Guillaumes uppgifter. Francoise, som redan för länge sedan spräckte Agnelets alibi, bor numera i Mexiko och har först förklarat sig villig att vittna vid ett videoförhör från franska ambassaden i den mexikanska huvudstaden. I sista stund vägrar hon emellertid att delta och den franska domstolen saknar medel att tvinga henne. De uppgifter som hon lämnat vid ett tidigare förhör läses i stället upp ur ett protokoll.

Sedan åklagaren samt Agnelets och familjen Le Roux's advokater hållit sina pläderingar sista dagen av den tre veckor långa rättegången, får Agnelet ordet och framför då för första gången under alla de 37 åren efter Agnes försvinnande en ursäkt till hennes familjemedlemmar för "det onda som jag kan ha åsamkat dem genom mina attityder och mina ord". Hur ska den ursäkten förstås?

Efter sju timmars överläggning meddelar rätten den 11 april 2014 sin dom: Agnelet är skyldig till att ha mördat Agnes någon gång mellan den 26 oktober och den 2 november 1977 och han döms - vid 76 års ålder - åter till 20 års fängelse. Hur är detta möjligt när varken kropp eller mordvapen återfunnits och det saknas konkreta bevis för eller ögonvittnesskildringar om när, var och hur Agnes tagits av daga?

Domstolen har anfört i huvudsak följande skäl för sin dom. Angelet förskingrade Agnes'  pengar och överförde dem till ett bankkonto som hon inte hade tillgång till. Han angav motsägelsefulla och inte trovärdiga förklaringar till transaktionen, t ex gåva eller säkerhet för en fordran grundad på ett kontrakt som visat sig vara falskt. Agnes försvann i samband med förskingringen som hon annars kunde ha upptäckt och satt stopp för. Vid Agnes' självmordsförsök kort tid dessförinan försenade Agnelet ambulansens ankomst genom att ange falsk adress. Vidare gav han Agnes' familj varierande förklaringar till att hon skulle ha  sig i väg av egen drift, allt för att lugna familjen och förehindra efterforskningar. Anteckningar som Agnelet gjort i marginalen till vissa böcker överensstämmer med de olika etapperna av förskingringen och Agnes' försvinnande, t ex erinrar  noteringen "Frihet" den 2 november 1967 om mordet på Agnes. Slutligen hänvisas i domen till Guillaumes detaljerade och bekräftade uppgifter.

Agnelet har överklagat domen till la Cour de cassation och det lär väl dröja till nästa år, 2015, innan dess utslag meddelas. Sannolikheten för att domen upphävs är emellertid liten, eftersom det krävs att formella del begåtts av domstolen; bevisfrågan kan inte omprövas av la Cour de cassation.

Är Angelet verkligen skyldig till att avsiktligen ha tagit livet av sin älskarinna? Den frågan finns det ingen annan än han själv som kan ge ett säkert svar på.

Skulle Angelet ha dömts av en svensk domstol om målet kunnat prövas i Sverige? Det är svårt att ha en bestämd uppfattning om det. Det finns emellertid ett svenskt rättsfall som företer vissa likheter - ett  oförklarligt försvinnande utan vare sig återfinnande av kropp och mordvapen eller verifierbara uppgifter om när, hur och var ett mord skett - men med den viktiga skillnaden att den misstänkte gärningsmannen erkände inför ett antal graverande indicier.

Thorsten Cars